Hmm, tre frågor i ett, fast i min värld handlar de ju om ett sammanhängande svar. Följ med så ska jag leta lite i minnets arkiv och se om inte jag med lär mig ett och annat på kuppen

Vi kan ju börja med att lägga grunden – jag har sedan jag trillade över 20-årssträcket fört en ständig kamp mot en stadigt ökande vikt. Vikten pendlade sig stadigt uppåt genom olika svältperioder, men jag gjorde egentligen aldrig något åt mitt grundläggande problem – nämligen att jag alltid ätit mer när jag varit stressad, ledsen, önskat fira, velat få tröst, sällskap, dämpa min ångest eller varför inte bara önskat få känna att jag har råd (även om det oftast aldrig varit fallet men det är en annan historia). Kass ekonomi som undermineras av att äta ute på kredit för att inte känna sig lika fattig vilket i sin tur både ökar fetman och urholkar ekonomin…

Jag har dessutom alltid varit intresserad av ekologi, rymdresor, slutna ekosystem och självförsörjning. Överlevnad har varit kärnan i alla mina intressen – om det så handlade om rent biologisk överlevnad (trots de felaktiga hetsätningsvanor jag grundlade i tonåren) eller i det större perspektive om att överleva som art.

År 1999 svävade jag runt 97-99 kg och hade utvecklat fullskalig bulimia. Jag jobbade 12-20 timmar per dygn och hade haft en raketkarriär med ständiga belöningar i form av bättre lön, fler förmåner och ökat anseende. Det ingen visste var att jag höll på att gå sönder inombords av stress, sömnbrist och det vansinniga tempot.

Mot slutet av året hade jag tagit det mentala beslutat att sluta kräkas (efter att min tandläkare påpekat att jag som ju aldrig haft en massa hål plötsligt hade fått tre stycken på ett halvår och i förbigående påpekat att han bara brukat se det hos tjejer med ätstörningar och svepande berättat att de ju faktiskt inte tänker på att de kan få akut elektrolytbrist och dö på stället). Vet inte om han faktiskt insåg vad han såg, men jag tänkte åtminstone inte dö tillbedjandes porslinsguden. Dessvärre fortsatte jag med hetsätandet och nu började vikten skena iväg.

När jag låg på topp karriärmässigt som systemutvecklare (i egenskap av utvecklingschef för webbutvecklingsföretaget Framfab och dess kontor i Borås) hade jag dock turen att komma i kontakt med NLP – neurolingvistisk programmering. Det får bli temat för en annan artikel. Dock öppnade det dörren för mig till en av mina stora förebilder – Anthony Robbins – som i sin tur utöver att vara en enastående coach som verkligen förkroppsligar det budskap han för ut i världen genom alla sina enorma workshops med tusentals deltagare även sålde CD/DVD-kurser.

Jag hade inte erkänt problemet för mig själv. Däremot såg jag i Anthony en person som beskrev en period av framgång som följts av tvivel, kaotisk viktuppgång och därefter ett intensivt sökande efter den bästa födan för att kunna få leva frisk så länge som möjligt och ha optimal hälsa – vilket lovade maximal livskvalitet. Det ville jag skaffa mig…

Så jag köpte kursen – den vände upp och ned på allt jag visste om mat. Den var så utmanande att jag gav upp helt. För jag prövade att svänga om helt men att göra så på egen hand i den relation jag då befann mig i var lönlöst. Eller snarare, jag som då inte visste om att jag faktiskt var en fullfjädrad aspie och faktiskt hade en hel del svårigheter med att kommunicera med och läsa av min omgivning, tolkade det som att det var kört. Fast sett så här tolv år efteråt med facit i hand var det nog en ganska bra gissning.

Kursen finns än idag – uppdaterad och säkert lika matnyttig då som nu. https://www.tonyrobbins.com/products/health-fitness/living-health.php

Det första problemet för mig var att den förespråkade en vegetarisk kost – för att det finns för mycket skräp i det kött vi äter (även om det är gräsbetande och inte har fullt med tillväxthormoner och antibiotika i kroppen).

Han berättade att våra kroppar när de får i sig upphettad föda reagerar som om vi blir förgiftade (vi är inte designade för att äta sådant som vi behövt låta ruttna i sin egen urinsyra innan vi genom att dessutom elda det alls kan få köttet i tuggbart skick). Fisk kan vi däremot äta rå och smälta ok.

Det är bara det att vi förgiftat våra hav och sjöar så att den innehåller för mycket kvicksilver, östrogen (som gör att vi inte längre är lika fertila) och diverse andra tungmetaller.

Anthony berättade hur en forskare vid namn Robert Young studerat acid-alkaline (syra-bas) kosten och fått makalösa resultat med patienter med allt från cancer till diabetes typ ett (den som alltså inte borde gå att bota). Jag var ytterst skeptisk.

Samtidigt såg jag ju att de alla utstrålade en fantastisk hälsa. Störande! Rent av upprörande. Jag kontaktade en PT, skrev in mig på gym, tränade skiten ur mig i två månader och åkte på både influensa A och B med några veckors mellanrum. Inte så konstigt i efterskott – jag ökade surheten genom att skruva upp ett redan för högt tempo, fortsätta att äta fel, gav inte kroppen en chans att transportera ut gifter och slaggämnen ur systemet och voila – flunsan med dess feber blev det resultat jag skördade.

Där blev jag bara ännu mer frustrerad – för budskapet i kursen var att bakterier och virus i själva verket är kroppens råttor. De behövs för att ta sig an och bryta ned gifterna. I lagom mängd störs vi inte av råttor. Men om sophämtningen skulle sluta fungera i vårt samhälle skulle vi bli översvämmade med dem. Vi skulle snabbt se hur sjukdomar ökade och alla skulle snegla på råttorna som problemet – men i själva verket skulle det vara högarna med skit på våra gator som var den egentliga orsaken.

Han förespråkade även att man skulle låta bli vaccination för att företagen som producerar dem fyller dem med gifter… år 2000 lät det som rena dårskapen i mina öron. Efter svininfluensafloppen och med insikter om att Big Pharma faktiskt tjänar mer pengar på att utveckla mediciner som dämpar symptom än läker ut orsaken till våra krämpor (för då skulle vi ju inte behöva handla dem under resten av våra liv) är jag lite mer benägen att åtminstone överväga det som alternativ.

Oh well. Där började jag få upp ögonen för att det åtminstone fanns ett alternativ. Prövade att äta vegankost under en hel vecka på Ängsbacka kursgård i Molkom, Värmland, och fick världens bölder, svår acne och hemska problem med magen. I dag vet jag att det är fullständigt normalt vid effektiv detox eftersom rätt kost hjälper oss att avgifta oss och kroppen som bara längtat efter att få göra sig av med eländet trycker ut det på alla möjliga sätt så fort det bara går.

Var år 2003 redo att starta upp mitt eget utbildningsföretag inom NLP, men det projektet liksom mycket annat havererade när jag på grund av sömnbrist under ett par månader dundrade genom den berömda väggen. Nu var vikten uppe över 106 kg och jag behövde hela 2004 för att ta mig tillbaka till de levandes värld. Vägde då 110 kg och mådde rent fysiskt väldigt dåligt. Fick astma (viktrelaterad), hemoroider (även det viktrelaterat), värmeeksem, skavsår vid promenader, började nöta sönder byxor i grenen (för feta lår) samt hade totalt förlorat självförtroendet. Saknade stresstålighet, var ständigt trött, hade alltid ont i hela kroppen – kort och gott – hela systemet höll på att lägga av och jag med.

Det dröjde till 2007 innan jag började få upp lite mer styrfart igen. Då hade jag prövat att äta vegetariskt i perioder. Mådde alltid mycket bättre då, men eftersom övriga familjen tvärvägrade och det blev för dyrt att köpa hem till oss alla samtidigt som jag inte hade ork att laga mat både till dem och mig så rann ambitionen ut i sanden. Dock började jag se vikten plana ut. Låg stadigt kvar på 110 kg och började få självförtroendet åter. Satte igång att hålla kurser och fick liv i coachverksamheten (vid sidan om min heltidstjänst som systemutvecklare). Energin var tillbaka – livet var härligt!

Jag tillskrev stora delar av min ökade energi det självhypnosmaterial för livsstilsförändring som jag hade skaffat mig från hypnosisdownloads.com – vid det här laget visste jag ju att jag hade väldigt lätt för att göra förändringar under trans. Det jag hade svårt för var att vara uthållig nog att fullfölja terapiprogrammen.

Jag fångades upp av Xtravaganza och gick på 8 veckor ned till 90 kg genom att dricka näringsdryck tre gånger om dagen och hålla mitt matintag under 500 kcal per dygn vilket tvingade kroppen in i ketos och maximal fettförbränning. Dock tvingades jag avbryta på grund av att jag började svimma flera gånger per dag och uppenbart tog skada av den snabba viktnedgången.

Började se mig som oövervinnerlig och gjorde misstaget – ett ödesdigert sådant – att acceptera min dåvarande hustrus ultimatum ”bygg hus med mig eller så skiljer vi oss”. Jag som inte ville utsätta mina barn för en skilsmässa tvingades byta jobb för att öka lönen, tog återigen på mig för mycket jobb, samtidigt som husentreprenaden gick åt pipan, vi tvingades avbryta husbygget och blev stående med ett tomtlån som gjorde att vi fick sälja lägenheten och hade turen att få hyra min mors hus för att alls ha råd med mat på bordet.

Alla som inte är aspies hade förstås redan vid det laget att de fick ett sådant ultimatum av sin partner dragit i nödbromsen direkt och förstått att om relationen verkligen hängde i en så skör tråd borde man inte ta lån och bygga hus ihop… men jag bokstavstolkade och trodde verkligen att det var lösningen eftersom det var det hon sa. Hade inte så stor insikt i hur min funktionsnedsättning påverkade vare sig hennes eller mitt liv där och då. Water under the bridges. Allt är bra nu, även mellan oss båda. Ibland behöver man släppa taget och gå vidare för att båda ska kunna få leva fullt ut.

Året efteråt var jag åter uppe i 106 kg, fick veta att jag inte längre var önskvärd som partner men att hon kunde tänka sig att vara kvar ett tag för barnen för att vi skulle se om ”det gick över”. För att göra en lång historia kort – det gjorde det… fast det var relationen som dog helt för båda. Vi ville åt så olika håll. Ju mer jag drog åt hälsospåret – som för mig handlade om överlevnad – desto mer godis fanns i hemmet. Förmodligen i ren protest (fast jag fattade ju inte det där och då) – jag tolkade det bara som att personen närmast mig i livet inte ville hjälpa mig med det som var min tuffaste akilleshäl – mina problem med maten.

Två år senare, 2011, ungefär ett år efter skilsmässan, smällde jag in i 118 kg och ville bara lägga mig ner och dö. Jag kunde inte längre tro på att något av det jag lärt mig kunde fungera (trots att det hjälpt mig hjälpa många andra, men aldrig mig själv) och samtidigt var jag på upptäcktsresa i mig själv eftersom min asperger-utredning pågick under året.

Jag blev således klar över både vilka mekanismer som orsakat mina problem (med mat likväl som med socialt samspel) och började kunna kompensera genom att använda olika hjälpmedel, som min SmartPhone med Google Calendar och SMS-påminnelser.

Ett av mina problem är att jag alltid är hungrig (störd perception, det har inget med att lära känna kroppens signaler – för min kropp råkar ha en felaktig signal som alltid är på). Jag behöver därför acceptera att alltid känna mig hungrig och istället äta efter klocka och med färdigfixat innehåll. Glömmer trots ständig hunger också ofta av att äta om jag är djupt försjunken i något – det gör inte livet enklare.

Mina personlig utmaningar till trots började jag också landa i att leva själv och i att äntligen kunna börja ta tag i och få leva mitt liv så som jag önskat.

Återupptog många av mina intressen från tonåren (däribland min dröm om att skapa ett pionjärsamhälle i form av ett slags ekobyhotell med kurs- och spaverksamhet där jag ville verka, leva och bo) och genom Google och TED Talks så började jag leta efter alternativ att bygga på som skulle ge mig en pensionsförsäkring i form av ett självförsörjande boende (värme, vatten, el, integrerat avlopp, inomhusodling året runt av grönsaker och frukt) i markplan för att det skulle vara möjligt att ta sig fram med rullstol om det behövdes i framtiden. Snubblade över EarthShips som uppfyllde samtliga dessa krav med råge – så det blev kärlek vid första ögonkastet.

Under våren 2009 fick jag hjälp av hälsocoach Karin Haglund på Lifevision.se att se över vad jag åt och börja hitta en väg, med små steg, från min näringsfattiga och energisprängda kost till en mer basisk kost med mycket näring och lite energi.

Jag började köpa på mig mer material, t ex Erica Palmcrantz Raw Food på svenska (http://www.bokus.com/bok/9789153434412/raw-food-pa-svenska/).

Jag snubblade över Jason Vale (http://www.juicemaster.com/) samt The Life Regenerator (http://www.youtube.com/user/liferegenerator) på nätet. Såg filmen Food Inc (http://www.takepart.com/foodinc) och blev groteskt äcklad av det jag lärde mig om hur vår mat produceras idag. Läste in mig på Den Hemliga Kocken (http://www.bokus.com/bok/9789170373893/den-hemlige-kocken-det-okanda-fusket-med-maten-pa-din-tallrik/) och blev ännu mer äcklad av matfusket och började ta reda på hur i hela friden jag skulle kunna få tag på dagsfärskt, giftfritt, gmo-fritt, ekologiskt, närodlade grönsaker och fisk.

Fyllde på med mer information genom Dirt! The Movie (http://dirtthemovie.org/) som visar hur vi kan göra för att ta tillbaka makten över vår matproduktion i det krig som faktiskt pågår och som vi hålls helt ovetande om medan vi mumsar på chips som vi tror innehåller potatis…

Skaffade mig åtskilliga filmer från (http://foodmatters.tv/) och där introducerades jag till hälsoeffekterna av raw food, vilket nu var ett ganska självklart val för mig eftersom jag dels visste om hur mycket skräp det finns i den så kallade maten vi handlar i butikerna och dels var helt på det klara med att jag mådde avsevärt mycket bättre på att leva på juice och grönsaker samt fisk.

Att bli helt uppslukad av ett specialintresse är en gåva i det avseendet. För givetvis började jag att se över vart jag var på väg med mitt företagande. Var mitt högsta livsmål verkligen att stå och föreläsa om NLP eller att leva på att coacha andra till att nå sina egna drömmars mål?

Nej.

Istället ser jag att mitt livsmål innebär knäckandet av nöten om matproduktion, boende och skapandet av en community som uppfyller de lägre behoven (i Maslows behovstrappa) på ett optimalt och ekologiskt sätt så att dess innevånare kan få ägna sig åt att utveckla sin mänskliga potential (där kommer alltså NLP och NS tillbaka, efter en stund ute i kyla). Jag vill skapa kluster av sådana enheter, i form av ett företag, som sprider sig och sin arkitektur och sitt budskap som små oaser runt om i våra olika städer, på en global skala.

Men för att nå en kritisk massa krävs att raw food som i sin tur kräver bra mat, kan bli överkomligt som ett alternativ för den breda massan (för det är först då vi får hälsoeffekter i stor skala både för oss människor och vår miljö) och det i sin tur kräver att vi kan massproducera på ekologiskt vis (med hydro- och aquaponi i vertikala jordbruk som inte kräver lika stora arealer, vilket råkar vara det sätt vi kommer att odla på i universum när vi befinner oss mellan planeter). Se gärna mer om vertikala farmer på youtube.

Tja… det är på den vägen det är. Ju mer jag lär mig och tillämpar, desto mer känner jag i min egen kropp att jag är på rätt väg. Nya kontakter dyker upp längs vägen, så som nätverket http://www.rawfoodmiddagar.se/ som även finns på Facebook och genom kontakter med medlemmarna där samt med andra likasinnade börjar en konkret färdplan till min dröm formas.

Det är ju faktiskt just för att jag fortfarande anser att alla delar hänger ihop som jag är fortsatt aktiv med NLP/NS på http://nlpstudio.net/ och ägnar mig åt att samla länkar och sprida dem på http://www.insiktslyftet.nu/ samtidigt som jag försöker fånga mina upplevelser och insikter för min egen avkomma (och andra intresserade) på http://www.utvecklas.nu/ och i bakgrunden för att kunna driva dessa sajter på ett bra sätt utvecklar mjukvara som jag dessutom tjänar en slant på att hjälpa andra att använda och dra nytta av på http://www.golcher.com/.

Men eftersom barnen har första prioritet och mitt heltidsjobb därmed står som god tvåa (det är ju det som betalar min tillvaro) så sker utvecklingen på de övriga sajterna i maklig takt. Jag tänker inte bränna ut mig igen. Jag vill brinna länge

Namaste,
Göran